MENY
Nu sitter jag här vid skrivbordet och det har på något sätt blivit slutet av juli. Det känns som att min tidsuppfattning det senaste året har varit en aning surrealistisk och svår att greppa. Jag sitter här och att det är den 28e juli vet jag, men jag
kan inte riktigt förstå. Ni vet när man bara säger saker utan att känna? Lite så kanske.
Våren kom och gick. Jag läste intressanta kurser, började nytt jobb, var inte nöjd, bytte tjänst inom samma företag, blev mer nöjd, det blev sommarlov, vi var i Sverige, vi åkte till Island på livets bästa resa, vi kom tillbaka, jag påbörjade ett nytt
andra jobb, trivs jättebra där trots att det bara är deltid och att jag måste åka långt för att komma dit, jag är nöjd nu men vet att det kommer blir kaos (ekonomiskt) när jag inte kan vara kvar på mitt första jobb längre. Men jag tänker samtidigt
att det får jag ta då när vi kommer dit, det är onödigt att känna stress över det nu. Ungefär så har det sett/ser ut sen vi hördes senast. Jag är nöjd med livet, med hemmet, med relationen, med vänner, med fritid. Men det finns ständigt en tanke på
att hitta drömjobbet. Kanske är såna tankar bra som morot och driv, men det känns jobbigt att veta vad man vill göra utan att riktigt hitta dit. Att göra något "så länge" är svårt för mig, men kanske något som är nyttigt? Jag vill egentligen dit direkt
- till samhällsfrågorna, till diskussionerna,till att planera för att göra skillnad, till att kunna påverka! Men jag är inte där (än) och kanske är det nyttigt för mig att leva i en situation som är "så länge". Jag jobbar på Ikea "så länge", fram
tills dess att de riktiga chanserna och möjligheterna kommer. Jag ser fram emot det något otroligt!
En känsla av sorg har varit med mig sedan i våras. Jag blev erbjuden praktik på Sveriges ständiga representation vid EU i Bryssel, miljöenheten till och med. Drömmen! Problemet var bara att detta informationsmail hamnade i min skräpkorg och jag såg det
först tre veckor efteråt. Ringde upp så fort jag hittade det och förklarade, frågade om det fanns något att göra, men nej. Det var redan avslutat. Det ska dock tilläggas att jag pratade med världens trevligaste kvinna som var väldigt sympatiskt och
kände med mig. Det var ju en liten tröst såklart, men åh vad ont det gjorde. Hon sa att jag jättegärna fick söka till våren igen och givetvis ska jag göra det, men det känns ju som en evighet dit och jag kan ju inte veta säkert att jag får det igen.
Oh well, det får vi se då.
Det låter kanske som att jag är jättedeppig och nere, nej det är jag inte. Men det är klart att det är tråkigt när det skaver på jobbfronten och att man inte känner att man gör det man vill. Men förutom detta är det bra. Väldigt bra! När jag skriver den
här gången så tror jag att jag är här för att stanna. Varför just idag och just nu vet jag inte, jag fick feeling helt enkelt.
Great to be back!
0