Det är så skönt att inte bry sig.

Jaha, vad menar då Malinflickan med detta kan man ju undra? 
Jo. Typ exakt så. 
 
Även om jag trivs så underbart bra i Berlin och på HU att jag inte vet vart jag ska ta vägen, så är jag missnöjd med mina kurser. Jag har funderat ganska mycket på vad det är jag faktiskt vill med mina utbytesstudier. Vad jag vill hinna med, vad jag vill göra, vad jag vill uppnå osv. Vad jag vill i livet vet jag redan, jag har en mycket tydlig plan och längtan därefter. Mitt absolut högst mål är att bli färdig diplomat och jobba på ambassader runtom i världen för att representera Sverige. Jag har flera kortsiktliga mål som jag vill uppnå innan, varav ett av dom, som jag just nu jobbar på, är att naila tyskan. Mitt språk är bra, absolut, det funkar och det duger, men jag vill lära mig det ordentligt. Liksom med engelskan kunna tala det utan att någon kanske hör att jag kommer från ett annat land. Och hur lär man sig då detta? Jo, genom att intergrera sig i samhället och PRATA. Hur lär man sig ett språk så passivt och ineffektivt som möjligt? Jo, man sitter i skolbänken och delar upp meningar och ord i minimala delar. Modalpartiklar eller fokuspartiklar? Ja det är sannerligen en bra fråga... Man hör ju på själva ordet "partikel" hur litet det är.
Grammatik är intressant och viktigt, absolut, det tycker jag ju givetvis eftersom jag pluggar språk ur många olika vinklar... Men inte FÖR mycket. Varför ska jag bryta ner meningar i minimala delar? Jag använder det ju ändå inte när jag pratar? Allt jag vill är att kunna prata tyska bättre än jag gör nu, och jag vet att jag inte lär mig det genom att läsa om hur standardtyskan såg ut i de olika bundesländerna under medeltiden. Inte heller när jag sitter och läser om soldater i litteratur och vetenskap under 1500-1700-talet. Eller när jag läser om Lyrik på 1700-talet. 
Jag vet ärligt talat inte vem som har bestämt att jag måste läsa dessa kurser, skulle vilja ta ett snack med den personen. Jag försökte vidhålla en postivi och ambitiös attityd gentemot detta genom att tänka "jag är här för att förbättra mitt språk, då spelar det ju egentligen ingen roll vilka kurser jag läser, för språket får jag ju på köpet då", men detta visade sig vara ganska svårt då jag inser att jag bara har en kurs som jag faktiskt tycker är rolig och interessant. De andra går jag bara till för att jag har någon tanke om att om jag bara går dit så kommer slutproven lösa sig sen. Hoppas så innerligt att detta stämmer. 
 
Har ju dessutom hållit mig sysselsatt med väldigt mycket träning i Sverige, så jag tänkte ju givetvis att jag ville göra det här också och anmälde mig till sport fyra kvällar i veckan. Kul, absolut! Men jag inser nu att jag med tanke på mina tankegångar om varför jag är här, måste omprioritera. Hur mycket jag än gillar att träna, så insåg jag med teminens början att jag missar mycket grejer med mina kompisar. Missar därav också mycket tid för att underhålla mitt språk och lära mig mycket av mina tyska vänner. Jag har därför beslutat mig för att sluta med ett träningspass i veckan för att istället umgås med vännerna denna kväll. Har ändå någon slags strid inom mig, då jag tycker att sport är väldigt viktigt. Men som sagt, just nu måste det handla om prioriteringar. 
 
Men nu till rubriken! Det är så skönt att inte bry sig. 
Trots mina många försök att hålla i ambitionen har jag nu istället kommit till någon slags fuck it-slutsats. Det är så fruktansvärt irriterande att behöva ta tid till saker som inte ger en någonting bara för att man "måste". Men vad är egentligen ett "måste"? Klart jag vill klara slutproven liksom, men jag har kommit till insikten att jag inte behöver vara så förbannat amitiös hela tiden. Det här är min tid, min tid i Berlin och då tänker jag faktiskt göra den tiden till det som är det bästa för mig! Och det är så skönt, så himla skönt att inte bry sig. Istället ha roligt och lära sig saker på ett sätt som inte innebär att sitta i skolbänken och fundera på om ett verb är flekterbart eller inte. Det har jag faktiskt inte alls någon lust med. Så fuck it, det är helt enkelt de visdomsorden jag har att komma med idag. Återkommer nästa vecka med någon ny slags pepp.
Stay tuned people!
 
 

That HU life.

Ja alltså, Humboldt Universität är så nice. Ligger mitt på stadens paradgata och så centralt som något kan vara i Berlin. Så vad kan man göra på lunchrasten då? Jo, exempelvis spatsera till Brandenburger Tor i ett härligt men lite blåsigt höstväder. Jag och min nyfunna polska (haha! Som för övrigt kallar mig bäret, för att Malina tydligen betyder hallon på polska) strosade runt lite innan vi senare bestämde oss för att ta helg.
Kvällen spenderades sedan med en annan svensk utbytesstudent på Humboldts egna terminsfest och vi var nog båda lite förvånade över hur kul vi hade. Tyska klubbar brukar inte riktigt falla mig i smaken, men vi dansade oss galet svettiga hela natten med alla andra studenter och kände att saker och ting ändå är ganska härliga.

Jag är faktiskt väldigt bra.

Det måste man faktiskt få säga till sig själv ibland. Och just nu är det faktiskt väldigt mycket som går min väg. Jag tror att jag är lycklig nu. Faktiskt. Firade detta igår med att dricka vin framför tvn i pyjamas istället för att göra allt som jag borde ha gjort. Kändes helt rätt! Jag har fått stipendium. Känns bra efter allt slit på Uni det första året. Som någon slags belöning! Jag är faktiskt bra!