Eufori.

Alltså, det är otroligt vad bara några dagar kan göra. Jag har varit konstant lycklig i fyra dagar nu. Det är knäppt, för Köln känns verkligen som hemma. Det kändes som att jag kommit hem! Flera av mina finafina vänner är fortfarande kvar, staden är fantastisk, mitt gamla jobb vill ha tillbaka mig och det kan man ju inte ta på något annat sätt än som en komplimang. Jag har ätit på alla mina favoritställen, gått i mina favoritaffärer, hängt och lekt lekar i soliga parker och festat på sjukt roliga klubbar med 90-talstema och neonband. Jag har druckit kölsch, pratat tyska på heltid och hängt utanför den maffiga Domen. Jag har skrattat så mycket och levt i någon slags euforibubbla. Jag vill komma tillbaka till Köln, jag vill vara där. Det är som mitt hem. Åh, jag saknar det redan. På riktigt! Tack allihopa, tack för underbara dagar. 

Hemmakväll och extrajobb.

Hemmakväll hos Ingrid med underbart fina människor. Alltså åh vad jag tycker om dom! Hade picnik på hennes golv och låg sedan i en hög och pratade om allt mellan himmel och jord. I fredags fick jag dessutom hoppa in och jobba extra på Jättefint haha. Var så skönt att vara tillbaka och dom tjatade på mig att jag ska komma tillbaka och jobba hela juli. Frestande kan jag lova, men ja, jag måste nog överlägga lite... 


Los geht's.

Alltså lyckan över att vara tillbaka är oändlig. Jag ler konstant och skrattar så mycket. Dom är så fina och allt är så underbart. Home is where the heart is heter det ju och jag tror banne mig att det är här! Att få strosa runt på Kölns gator på nätterna i vad som redan känns som sommarvärme, tillsammans med människor som är så underbara att man liksom inte vet vart man ska ta vägen... Det borde ju ändå vara så livet ska vara? 
I love it.