Pippi Langstrumpf.

I helgen fyllde Jättefint 4 år och det firades med ett redigt kalas. 
En modeshow för barn där bland annat Pippi var på besök. Hehe. 
Det var riktigt roligt faktsikt och många barn kom fram och frågade om dom fick klappa Lilla Gubben och Herr Nilsson. Det fick dom. 
En unge kom fram och nästan skrek av extas "bist du die richtige Pippi aus Schweden?!" 
(= är du den riktiga Pippi från Sverige?!)
 
Haha, vilken kväll. Åh vad jag trivs på Jättefint. Världens bästa arbetsplats! 
 
 

Kan inte få nog.

Just nu ser det ut såhär:
Två dagar kvar tills pappa och Helena kommer på besök. 
10 dagar kvar tills jag åker till Luxemburg och hälsar på. 
17 dagar tills min tyska kompis Antonia kommer hit. 
25 dagar kvar tills jag fyller tjugo år, samt Julia och Linnea kommer och firar med mig (Wiiiie!).
31 dagar kvar tills jag funderar på att åka till Rom. 
39 dagar kvar tills min kära Hedvig har frågat om hon får komma och hälsa på. 
45 dagar kvar tills min kurs slutar (Maaa gaad?!)
57 dagar kvar tills Julafton. 
65 dagar kvar tills flytt tillbaka till Sverige...... 
 
 
Jag kan för övrigt inte få nog av den här låten.
Så bra! 
Rekommenderar verkligen Så mycket bättre på Tv4. 
 
 

En längtan.

Att befinna sig mellan irritation, längtan och rastlöshet är ju inte något som man gärna gör. Dagarna är fina och bra, men ibland slår det slint, framförallt med irritationen, och snart är jag nära att spricka. Det kommer gå ut över människor som, enligt mitt tycke, förtjänar det, men trots det kommer jag ändå behöva städa upp alla slammror därefter. Även om irritationen är befogad. Jag hatar sånt. Behöva ursäkta mig trots att jag vet att det är någon annan fel. Usch. 
 
Äventyrslusten inom mig känner sig fängslad, instängd och försummad? Min egna teori är att detta kommer sig eftersom jag haft två helger utan planer. Eller ja, ytterst få planer i alla fall. Normalt sett gör jag inte sånt. Jag vill ha fart och fläkt och ständigt ett nytt projekt. Jag kan inte vänta på att kasta mig ut i något som är nytt, spännande och främmande. Åh, den lyckan! Nackdel med detta är ju dock att man ibland inte njuter av äventyr som pågår i nuet. Typ nu. Jag bor i Tyskland, livet är himla fint, men trots det kan jag inte vänta efter något nytt? Märkligt det där. 
Men en sak är ju säker i alla fall.... Tacksam är jag hela tiden. Jag tror att det är viktigt att vara tacksam!
 
Längtan inom mig är det som i stunden tar över. Längtan efter min bästa vän och stora kärlek. Längtan efter att få befinna mig i hans famn, känna hans doft, se hans leende och ge honom all den kärlek som finns i min flickekropp, reserverad för just honom. Att bara få se honom igen. Höra hans skratt. 
Jag saknar honom. Och längtar ännu mer därtill. 
När sågs vi senast nu då? Maj. Om en vecka är det november och då är vi ändå inte klara. Då är det ingefär ytterligare tre månader kvar. 
Ibland när jag tänker på det gör mitt hjärta ont.
 
Fast vet ni vad? 
När man sitter i Domen en söndagskväll, känner doften av rökelser, samt hör tyska psalmer som en gammal man i bänken bakom sjunger med till med skrovlig röst... Då kan man bara blunda, ta ett djupt andetag och känna att livet är väldigt fint ändå.
Längtan är bara nu, det kommer en dag när längtan är över och vi äntligen är på samma ställe igen. Det kommer bli en bra dag.
 
En väldigt bra dag ♥