Bye bye, Stena.

Jaha, nu har jag gjort en typisk Malin Söderberg-grej igen då. Jag har egentligen varit ganska sjuk i en månad nu, vilket i sig inte är typsikt mig, för jag är väldigt sällan sjuk, men det typiska är att jag fullständigt har ignorerat detta och kört på i full speed ändå. Då händer alltså följande istället: Jag tar ut mig helt och hållet och kollapsar istället. Japp, detta var exakt vad som hände häromdagen på jobbet. Såatte... Det blev avgång för min del igår. Så himla tråkigt, eftersom det var sista passet och allt. Jag har väldigt svårt för att inte avsluta de uppgifter jag eller någon annan tilldelat mig, men då är det väl dags att öva på det, som min kära mor alltid säger till mig. 
Hursomhelst, det blev alltså avgång igår och eftersom jag redan har hyrt ut min lägenhet får jag flytta runt litegrann. Cissi är ändå inte hemma, så jag är i hennes lägenhet några dagar nu. Jag köpte med mig halva apoteket hem och gör nu allt i min makt för att påskynda tillfrisknandet, eftersom jag vill göra mina sista två veckor i Sverige till en enda stor fest. 
Så jag äter soppa, dricker C-vitamin och Varma koppen, äter honung och ingefära, samt halstabletter med ingefära och tar hostmedicin och nässpray. Jag ligger ner och vilar typ hela tiden, lyssnar på lovsång, ligger på spikmatta (vet inte vad det har för funktion egentligen, men tänker att det är bra för kroppen och att jag inte förlorar något på det) och kollar på filmer. Har fönstret vidöppet för att få luften att cirkulera och igår åt jag mer ingefära och wasabi än sushi. Ni hör ju, kommer bli frisk på ett kick, haha! 
 
Jag är så dålig på att vara sjuk, dels är jag det väldigt sällan (peppar peppar!), men jag är ju också så fruktansvärt rastlös. Så därför går jag nu all in för att bli frisk, så att jag kan börja ta itu med saker och ting. Planerar att vara helt återställd till imorgon eftermiddag, ehe. Senare ikväll tänkte jag nog försöka ge mig ut på en kort promenad för att få röra lite på mig och få frisk luft. 
Det är ju en himla värdelös tid jag har prickat in att ligga hemma på, vädret är ju alldeles fantastiskt! Närmare 30 grader i solen och inte ett moln på himlen. Jaja, vad ska man göra åt det. 
 
Det var faktiskt sorgligt att säga hejdå på jobbet. Alla fina kollegor man har träffat och fått lära känna alltså, helt sjukt vad bra dom är. Jag har älskat den här sommaren, älskat mitt jobb! Planerar definitivt att komma tillbaka till nästa sommar. Tack för i år Stena Line, Scandinavica och grön vakt! Ni äger! 
 
 

Tack, min vän.

 
 
Det här är ett inlägg jag har tänkt på ganska länge. Eller snarare, funderat på? 
Det senaste året har varit tungt. Det vet ni redan, så jag tänker inte dra hela den grejen igen. Ni mina vänner, som jag har haft som stöd. Ni är guld. Verkligen ovärderliga! Ni vet vilka ni är, så det här är till er. Till er som jag har ringt till på orimliga tider, till er jag har pratat med när jag har behövt, till er som alltid har lyssnat, alltid har funnits där, ni som har kramat om mig, ni som har låtit mig gråta, ni som har kommit till mig direkt när jag har behövt er, utan att ifrågasätta. Ni som har frågat hur jag mår, ni som har skickat sms/ringt och sagt att ni finns där, att ni tänker på mig, eller att jag alltid kan höra av mig. Ni förstår nog inte hur viktiga ni är för mig. Ni förstår kanske inte hur många gånger jag har varit nära på att ge upp, men det är bara tack vare ER jag har orkat fortsätta. 
Så det här är till er, mina vänner. Det här är till DIG min fina vän. Tack. Tacktacktack. 
 
Ni vet också nu, att det går bättre. Är nog ganska långt kvar tills allt är 100% top notch, men ni vet att allt är bättre nu. Att jag mår bättre. Och att faktiskt få berätta det för er, att få säga "nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen", det var en så stor stund för mig. Att få dela glädjen över det med er som har hjälpt mig att ens orka gå upp ur sängen, det var så viktigt för mig. Och att desutom få känna hur ni delade den här glädjen med mig, hur ni firade med mig, hur ni grät glädjetårar med mig.... Ni förstår inte vad det betyder för mig. Det var en av mina lyckligaste stunder faktiskt. Ni är så fantastiska. Jag vill bara få er att förstå! Få er att förstå min tacksamhet gentemot er, få er att förstå hur mycket ni faktiskt har gjort för mig, få er att förstå er storhet i mitt liv, hur mycket ni har påverkat. TACK. 
 
Så det här är till er, till DIG, min vän. Från djupet av mitt hjärta, tack! ♥
 
 
 

Livstecken.

My God jag är en dålig bloggare just nu. Anledning? Lite osäker faktiskt. Det känns som att sommaren har gått i intervaller. Veckan jag är ombord på jobbet lever jag i en bubbla och tappar all omfattning om tid och rum känns det som. Plus att det inte finns särskilt mycket att dokumentera, dagarna ser exakt likadana ut, och dessutom är dom väldigt väldigt långa. 
När jag är ledig då? Ja, då flänger jag runt som vanligt. Har varit hemma kanske, 4, max 5 nätter under juli och augusti. Men det är kul! Denna ledighet har jag dock varit hemma, och det var väldigt behvövligt. Jag är megaförkyld, har varit det i över tre veckor nu, så vila och lugn och ro var indeed nödvändigt. Har lite succesivt packat, jag flyttar ju faktiskt till Berlin snart. Jag går ombord för sista passet imorgon och i samband med detta flyttar min hyresgäst in, vilket då innebär att när jag går av bor jag inte hemma längre. Därav har det blivit mycket packande dessa lediga dagar. 
 
Att flytta är ju onekligen en vana jag har inne, men nu känner jag mig lite irriterad faktiskt. Irriterad på grejen att man bara har begränsat utrymme för packning när man flyttar utomlands. Jag förväntas packa ner hela mitt liv i två resväskor. Det känns inte bra för mig, jag har gjort det så många gånger nu. Något som stör mig är att inte kunna ta med alla mina kläder och skor. Det låter kanske ytligt, jag vet, men hur jag klär mig representerar mig. Och att vara begränsad i att representera sig själv är inget jag känner mig bekväm i. Att bara kunna ha en jacka hela hösten känns inte som jag. Är i skrivande stund osäler på om jag ens kan skriva så, det låter som att jag är en bortskämd och ytlig person, i kombination med galna I-lansproblem. Förlåt, jag är tacksam för allt jag har, givetvis. 
 
Bortsett från allt fix som måste göras innan avresa, så är jag så sjukt taggad. Snart bor jag i min egna lägenhet i Berlin, lever livet och pluggar på ett anrikt universitet. Nystarten som skulle kommit förra året blev inte riktigt av. Inte på det sättet som behövdes. Men nu, nu är det dags. Jag känner det på mig. Berlin och jag, det kommer bli bra det här. Riktigt bra. 
 
Just nu? Paus i packandet, sitter med smutsigt hår i sängen och kollar på Desperate Housewives. Och nyser, massor. Men jag känner mig ganska glad ändå faktiskt.