Humboldt Universität zu Berlin.

Jajamen, det stämmer! Nu är jag officiellt student vid Humboldt Universität i Berlin. Och wow vad rätt det känns!! Igår var det inskrivning, vilket innebar otroligt mycket information, häften, rundvandringar, möten hit ich dit osv... Men det var verkligen bara roligt. Pratade verkligen bara tyska hela dagen och det kändes så himla härligt. Jag och en tjej hade stått och pratat i cirka 20 minuter innan vi insåg att båda var svenskar. Så det kan gå. Hursomhelst, det dröjer fortfarande lite innan föreläsningar och lektioner drar igång, men det gör ju inget. För jag lever ju i Berlin, jag kan göra precis vad jag vill under tiden! 
Skolan är riktigt pampig, med stora valv, marmortrappor och citat av kända personer på väggarna. Det ekar när man går genom korridorerna och salarna är stora och moderna. WOW. Jag är SÅ på rätt plats. Gud vad härligt det här känns hörni. Det kommer bli bra, riktigt bra. 
 
 

Kvällshäng.

Alltså, värmen här slutar inte leverera. Jag klagar verkligen inte, men nu kommer det säkert bli snöstorm imorgon. Bara för att jag sa något. Anyways, jag utnyttjade detta med lite kvällshäng på ballen. Mysa in sig i ett täcke, tända ljus och nörda Gossip Girl är ju en förtjusande kvällsaktivitet faktiskt. Jag var dessutom sambolös, hehe. Det var bara jag och Upper East Sides intriger. Underbart. 
 
 

Funderingar.

Har ni varit med om att man helt plötsligt bara slås av en tanke? Inte en tanke som "oj, låste jag verkligen dörren?" utan mer en tanke i stil med "hur stort är egentligen universum?". 
Jag satt nyss på bussen påväg hem och kände helt plötsligt "wow, livet är så långt!"
 
Hur kan jag förklara det här utan att det blir hur rörigt som helst?
Jag har levt i snart 22 år. Vi utgår ifrån 20, så blir det lite lättare. Jag har alltså levt i 20år. När man bara säger 20 år, utan något särskilt sammanhang, så tycker inte jag att det låter så mycket. Det är bara en siffra. Men tänk så mycket dessa 20 år innefattar? Från att jag föddes till idag. Under 20 år har jag hunnit med så mycket. Jag har lärt mig gå, tala, läsa och räkna. Jag har lärt mig att utveckla dessa grundkunskaper och på så vis inte bara lärt mig ett språk, utan jag har lärt mig att greppa olika koncept och nte bara vad ord betyder. Jag har dessutom lärt mig fler språk. Jag har lärt mig vad jag tycker om och vad jag inte tycker om. Jag har genomfört hela den svenska obligatoriska skolutbildningen. Inte bara genomfört den, jag har gjort det bra ocskå! Jag har även under dessa år skaffat mig vänner. Många vänner! Och vissa av dessa personer, som jag som ett ganska litet barn av olika anledningar bestämde mig för att jag ville ha i min omgivning, ja dom finns faktiskt kvar i min omgivning även idag. Under 20 år har jag växt, varje dag. Jag har växt och lärt känna mig själv. Jag har blivit vuxen. Jag har lärt mig vem jag är och hur jag fungerar. Jag har upptäckt stora delar av världen, jag har gått igenom jobbiga saker, men mest roliga saker. Jag har gått igenom perioder där jag inte riktigt har vetat vem jag är eller vad jag vill.Jag har varit trotsig, arg, ledsen, glad, tillfreds, men jag kan nog ändå säga att jag största delen av mitt liv har varit väldigt lycklig. Och alla dessa år, upplevelser och lärdomar har lett mig hit, där jag är idag. Och allt detta har gjort mig till den personen jag är precis just nu. 
 
Jag har den senaste tiden varit inställd på prestation. Jag vill prestera, vad det än gäller. Så har jag väl egentligen alltid varit, men det senaste året har jag haft fokus på att prestera för att jag var tvungen att göra det. Inte för att jag ville.Jag var tvungen att prestera för att inte låta andra jobbiga saker komma ikapp mig. Något som har gjort att jag hela tiden har levt några år framåt i tiden. "Om jag pluggar det här nu, så kan jag plugga det här sen, för att sedan komma in här och här". Nuet har varit bortglömt, och jag har verkligen känt av det. Jag vill nog inte påstå att jag har känt mig stressad och tänkt att jag måste beta av alla livsmål nu, men jag har trots det ändå varit inställd på att jag ska klara av allt så snart det går. 
 
Men nu vill jag komma till den tanke jag slogs av idag. Livet är så långt!
Tänk vad mycket som har hunnits med de senaste 20 åren. Så ofantligt mycket! Jag har gått från att vara ingenting till att bli en vuxen person med eget tänk och tycke, med egenskaper och personlighetsdrag. Om ytterligare 20 år har jag fyllt 40. Bara 40, det är ju ingenting! Mina föräldrar är äldre än så och är ju långt ifrån gamla. Tänk att få leva hela mitt liv en gång till! Inte göra om det på något sätt, utan bara att jag kommer kunna få leva hela mitt liv såhär långt, en gång till? Vilken underbar resa! Jag kommer få uppleva, upptäcka och lära mig så mycket saker! Det finns så himla mycket tid att bara finnas till på, och göra exakt vad jag vill. Och som inte det var nog... När jag är 40 år har jag väl mest troligt ungefär lika lång tid kvar. Det betyder alltså att jag som 40-åring kommer kunna säga "Wow vad härligt, nu får jag leva hela livet en gång till!"
 Det ska jag onekligen fira med en riktig fest. 
 
Jag har tänkt länge att jag vill bli färdig diplomat innan jag är 28. Det är nog inte helt orimligt ändå, men det kommer bli kämpigt. Det senaste året har jag också haft en slags wanderlust-kris, eftersom jag under året inte har rest och upptäckt mycket alls. Men alltså, vad gör det egentligen? JAG HAR SÅ MYCKET TID PÅ MIG ATT UPPTÄCKA HELA VÄRLDEN. 
Haha alltså det här är ju helt fantastiskt hörni, det finns så mycket liv kvar! Så mycket tid att lära sig saker på och att göra precis det man vill. Jag kände mig helt uppfylld av denna känsla helt plötsligt, jag kände direkt att jag var tvungen att bara skrika ut det. Skrev till pappa och frågade om han var på jobbet, men har inte fått svar så jag antar att han är det. Haha. Kändes lite onödigt att ringa honom mitt i ett möte och tjoa "det finns så mycket liiiiiv!"
Så, det var helt enkelt ni som fick ta hela den här funderingen. Jag behövde verkligen få det ur mig! 
 
Jag vet inte om något av det här verkar logiskt eller rimligt för någon av er, eller om ni kan greppa min tankegång. Men jag kände bara hur fruktansvärt härligt det här är. Jag har aldrig funderat på livet i form av tid, jag har tänkt på saker jag vill göra och uppnå, men aldrig på hur långt livet faktiskt är. Men det är ju sååå långt! Det finns så mycket tid. Tänk på alla saker du har uppnått de senaste 20 åren, och tänk sen att du har hela den tiden kvar? Säkerligen 3 gånger till dessutom! 
 
Jag har alltid älskat livet, men det senaste året har jag inte gjort det. Något som har varit väldigt jobbigt för mig, eftersom jag egentligen älskar att älska livet (hmm, make sense?). Den otroliga euforin, längtan och tacksamheten jag känner gentemot livet just nu, kommer jag ihåg att jag senast kände i april 2015. Och det gör mig så glad att få känna igen en känsla från mitt forna jag. Äntligen! Istället för alla nya känslor jag känt det senaste året, för dom har jag inte tyckt om alls. Och jag har längtat efter det här, att få känna igen något. 
 
Livet är en långt och livet är en fest hörni, glöm aldrig det. Jag har testat att glömma bort det ett slag, och det är inte roligt alls. 
 
Jag avslutar den här monologen med en bild från just Berlin. Fast från 2012. Jag och Linda var här, 17 år gamla, första resan på egen hand och första gången i Berran. Jag var så lycklig. Idag sitter jag här i samma stad ,men i egen lägenhet istället för några nätter på ett hotell. Och jag jobbar på den där lyckan.