Awali

Det där med känslor och sociala medier är ju en intressant grej. Som jag ser det visas oftast bara bra känslor på sociala medier. För att liksom överglänsa. Man vill visa hur bra man har det på den fantastiska semestern, man vill visa det nya plagget som man har haft råd att köpa, den otroliga glädjen över en festival som äger rum...

Ja ni fattar grejen, det är bara det alldeles fantastiska och extrema lyckokänslor som lyfts fram. Hur ofta läser man på en blogg/FB/Twitter etc; "shit vad livet suger just nu"?

Inte alls så ofta. Jag vet ju visserligen inte hur era flöden brukar se ut, men hos mig ser jag bara guld och gröna skogar. Det verkar som att jag är den enda i min omgivning som ens har någon slags möjlighet att ha en dålig dag?

Jag vet ju givetvis att det inte är så, men det är det jag menar. Varför säger man inte bara "fuck life", typ?

Så det är helt enkelt det jag tänker göra nu. Jag mår dåligt, så himla kasst. Jag har gjort det länge, jag tog mig upp, men sen så hände sak efter sak efter sak som gjorde att jag nu tillslut är så långt ner i botten att jag inte riktigt vet hur jag ska ta mig upp igen. Det enda just nu som får mig att ens ta mig framåt, är mina fantastiska vänner. Alltså, jag har så många och så fina människor i mitt liv, att jag inte kan förstå vad jag har gjort för att förtjäna dom? Dom peppar, styrker och finns ALLTID där. Så underbara och jag är SÅ tacksam. Det ska ni veta, ni hjälper mig varje dag!

 

Så där har ni det. Inget guld, inga gröna skogar. Bara ett spot on "fuck life". 

 

Jag har resonerat mycket med mig själv den senaste tiden. Resonerat och funderat hur jag ska ta mig framåt. Det är svårt, och jag inser att jag måste ha lite hjälp med det. Ett stort och jobbigt steg att erkänna det, faktiskt.

Är det någon här som har erfarenhet av att prata med en psykolog? Kan ni berätta, hur upplevde ni det?

Det skrämmer mig lite faktiskt.

 

 

Eller är det här ytterligare en grej man inte "ska" nämna i sociala medier? Är det lite tabu och prata om det här? Är det här en "den där tjejen berättar öppet att hon behöver hjälp, gud vad pinsamt" typ av situation? 

Eftersom jag aldrig någonsin tidigare i livet har varit med om en sån här situation, vet jag verkligen inte? Jag har aldrig känt dom känslor jag känner, jag har aldrig varit deprimerad, ledsen, sorgsen, förvirrad och rädd. Så jag vet inte hur jag ska hantera såna typer av känslor? Särskilt att vara rädd. Jag har nog aldrig varit rädd. För jag har alltid älskat livet. Att inse att jag inte gör det nu för tiden är nog den största bidragande faktorn i allt det här. Att inse att jag, Malin, inte längre älskar livet, gör mig mer rädd än jag någonsin har varit. 

 

Men jag försöker ta så stora steg framåt som jag kan. Idag var faktiskt en sådan dag där det kändes helt okej. Så jag tog dom känslorna i akt och bestämde mig för någonting. Ut med gammalt och in med nytt blev temat för dagen.

Så efter tentan gick jag på stan och spenderade VÄLDIGT mycket pengar på nya kläder. Jo, det är sant. Jag köpte massor av kläder. Sen åkte jag hem, tömde hela min garderob och rensade ut nästan allt. Jag pratade igår med en vän, och vi konstaterade att materiell lycka inte ska underskattas. Man blir aldrig sviken, aldrig sårad, det är lycka som håller i sig. Det låter väldigt ytligt, visst, men tänk på det? Det är en väldigt fin lycka. Så det tog jag helt enkelt till mig och bytte ut hela min garderob. En helt ny stil är på ingång och jag tror att det kan göra gott. Jag ska skaffa mig en helt ny stil för att ta mig framåt och hitta mitt nya jag. Ett nytt jag som förbereder sig för framtiden och allt som komma skall.

 

Som sagt, in med det nya och ut med det gamla.