Awali

Jag har aldrig varit en sådan person som fått hemlängtan när jag varit bortrest eller iväg på grejer. När andra som jag varit med sagt att de haft det, har jag aldrig riktigt förstått varför. Det är ju hur kul som helst att flänga runt och se någonting nytt? Jo, det är ju visserligen sant, men nu börjar jag nog inse vad det är alla har pratat om.

Nej, jag ska inte åka hem, det är inte vad det handlar om. Jag trivs här, familjen är snäll och tar verkligen hand om mig, barnet är snällt så mitt jobb är inget problem. Julia går på dagis hela dagarna, så jag har väldigt mycket tid för mig själv, vilket innebär att jag har väldigt mycket tid att tänka och fundera på saker. Pappa Luxemburg är ju från Sverige, och förra veckan pratade vi om att flytta utomlands osv. Han har i stort sett inte bott hemma sedan han slutade gymnasiet och han sa att han inte ville flytta tillbaka till Sverige. När han sa ”hemma” tänkte inte han på Sverige, utan han tänkte på Luxemburg. Visst, jag har alltid velat se världen och upptäcka vad den har att erbjuda, men jag tror inte att jag skulle kunna ge upp vart jag kom ifrån bara för det. Jag är ju svensk och man har ju trots allt en gemenskap med den nationalitet man tillhör. Jag kan Sverige, jag vet hur det fungerar och i min hemstad kan jag gatorna utan och innan, jag vet vart saker är och jag känner en trygghet och tillhörighet, för det är där jag växt upp. Min familj, mina vänner och allt som är mitt finns där. Att bara släppa det och ta mitt liv till någon annan plats känns svårt. Familjen Luxemburg träffar aldrig sina släktingar nästintill. De kan inte dela sina vardagliga liv med dem, eftersom den enda konstakten de har är via internet och de kan ibland kanske kosta på sig ett telefonsamtal. Julia är 15 månader gammal och hennes mormor och morfar och farmor och farfar har bara träffat henne ungefär 3 gånger. Tänk att inte få träffa sina barnbarn? Jag har ju en bättre relation till henne än vad de har. Jag säger absolut inte att det här är fel på något sätt, men jag tror inte att det är något som jag skulle kunna göra. Att bara ha kontakt med min familj och barndomsvänner då och då, det skulle nog inte fungera för mig. Jag älskar att jag bara kan hoppa på en buss och en kvart senare vara i min farmors kök och fika, och jag älskar att bara kunna ta en liten promenad och sedan sitta och prata med mormor och morfar i deras trädgård.

Som sagt, jag har alltid velat se världen och upptäcka vad den har att erbjuda, så det här är absolut ett äventyr för mig. Att få se något annat ett tag är kul, men det som känns skönast är att jag vet att jag ska komma hem igen. Jag skulle säkert kunna plugga utomlands i ett år ungefär också, men bara jag vet att jag ska komma hem igen. Att veta att äventyret är på en begränsad tid liksom. Familjen Luxemburg har ju ingen aning om när de ska träffa sin familj nästa gång. Och när de väl träffar dem, hur blir det då när de ska säga hejdå?  ”Hejdå, vi ses väl kanske om ett halvår.. Eller ett år? Sånt som märks. Hej!”

Det måste vara en ganska olustig situation, för de är ju trots allt deras närmaste familj. Att ha en sådan ytlig relation till dem och inte veta vad som pågår i varandras liv, känns märklig för mig. Jag säger självklart inte att man aldrig ska släppa den där tryggheten och tillhörigheten man har hemma, men för mig känns det skönt att veta att det är den jag ska komma tillbaka till när det är dags att avsluta det här äventyret.

Jag ska vara borta 4,5 månader ungefär. Det känns lagom. De flesta som åker som Au Pairer stannar ett år, men det var inte något jag var intresserad av. Därför är jag tacksam att det gick att lösa som så att jag stannar här till november/december ungefär. Jag är i ärlighetens namn lite förvånad att jag känner såhär, har som sagt aldrig varit en sådan som längtat hem osv. Jag har oftast funnit mig i den situation jag befinner mig i för tillfället. Men jag antar att man får ganska mycket perspektiv på saker och ting när man åker iväg såhär. Så mina äventyr i livet kommer garanterat vara många, men jag kommer alltid komma tillbaka till det jag kommer ifrån och det jag förstår (för att lite diskret citera Krunegård).

Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är glad för att jag får ge mig ut på ett sådant här äventyr, tacksam för att familjen lät mig stanna under en kortare tidsperiod, och nöjd för att jag vet att jag ska tillbaka till Norrköping och allt som hör till snart.

Något annat jag också är väldigt tacksam för, är att jag lärt känna två svenska tjejer här. Hur trevliga som helst, och skönt att ha någon att umgås med utanför familjen. En annan svensk tjej har kontaktat mig och hon flyttar ner hit om en vecka. Igår kväll skrev även en dansk tjej till mig och sa att hon precis flyttat hit och gärna vill träffas. Riktigt kul!

Det här äventyret har redan erbjudit så mycket, och det är så mycket mer som komma skall. Jag är glad för det, för det kommer bli 4,5 riktigt roliga månader. Och nu har jag faktiskt redan varit här i fem veckor, vilket innebär att det är lite drygt 3 månader kvar. Ojoj vad fort det har gått.

Ja, det var lite tankar om att vara Au Pair och bo i ett annat land. Hoppas ni har det bra där hemma hörni, och ta hand om Norrköping tills jag är tillbaka.

Hej ♥